Finlands flaggas historia

Finlands officiella flagga var ända till vår självständighet först Sveriges och sedan, under den tid vi lydde under kejsardömet, Rysslands flagga. Någon egen flagga hade Finland inte, trots att storfurstendömet Finland hade sitt eget lejonvapen. Lejonvapnet användes också inofficiellt som flagga för storfurstendömet Finland, till och med så flitigt att vapnets färger rött och gult blev ett slags nationalfärger.

När sången Vårt land sjöngs för första gången vid studenternas vårfest i Gumtäkt utanför Helsingfors 1848, bars studentkårens flagga, som hade storfurstendömets vapen på vit botten. På grund av den här händelsen började man på initiativ av främst Zackarias Topelius diskutera Finlands flagga och det kom många förslag om hur flaggan skulle se ut.

Under debatten på 1850- och 1860-talen blev först blått och sedan vitt Finlands s.k. nationalfärger. Något egentligt förslag till flagga diskuterades aldrig i lantdagen utan debatten om olika förslag fördes i tidningsspalterna. Många flaggor som hade föreslagits som nationalflagga användes under 1800-talet som villaflaggor och efter en tid blev de blåvita färgerna segelsällskapens huvudfärger på flaggor och vimplar.

När Finland blev självständigt användes lejonflaggan, som hissades i bland annat senatshusets, statsrådets, flaggstång den 6 december 1917. Flaggan fick inom ett par månader 1917-1918 nästan status av statsflagga. Flaggan var carmincinnoberröd med gyllengult vapenlejon med silvervita attiraljer och rosor.

Den blåvita korsflaggan

Våren 1918 behandlades flaggfrågan i riksdagen och på förslag av grundlagsutskottet godkändes den 27 maj 1918 ett förslag om en blåvit korsflagga. Lagen om flaggan kom två dagar senare. Smärre ändringar har gjorts i lagen efteråt men flaggan har förblivit densamma. Skissen till flaggan 1918 gjordes av konstnärerna Eero Snellman och Bruno Tuukkanen.