Frågor och svar om totalreformen av lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen

Vid inrikesministeriet har man berett en lagreform som syftar till att förtydliga och uppdatera lagstiftningen om behandlingen av personer i förvar hos polisen. Riksdagen har i sitt svar till regeringens proposition om en delreform av lagen förutsatt att regeringen bereder en totalreform av lagen. Till lagstiftningshelheten om behandlingen av personer i förvar hos polisen hör utöver lagen i fråga även andra författningar om bland annat behandling av berusade, placering och bemötande av häktade, transport av fångar samt tagande i förvar med stöd av utlänningslagen. Dessutom ska till exempel social- och hälsovårdsreformen beaktas i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen.

Av ställningstaganden som framförts av nationella laglighetsövervakare och internationella övervakningsorgan för konventioner (särskilt riksdagens justitieombudsman och Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning CPT) framgår att övervakningen av och säkerheten i förvaringslokaler har varit bristfällig. Av ställningstagandena framgår det även att det behövs mer satsningar på förebyggande av dödsfall i polishäkte, att det finns rum för förbättring när det gäller förhållandena i förvaringslokalerna och tillgodoseendet av frihetsberövades rättigheter samt att det vid förvaring av frihetsberövade hos polisen har funnits brister i fråga om särskiljandet av ansvaret för utredningar och ansvaret för förvaring. Dessutom finns det skillnader i de förfaranden som iakttas vid förvaringen av personer mellan olika förvaringslokaler och polisinrättningar.

Enligt synpunkter från förvaringslokalernas personal beaktar den nuvarande lagstiftningen inte i tillräcklig utsträckning användningsändamålen för polisens förvaringslokaler och mångfalden i den rättsliga ställningen för personer som på olika grunder berövats sin frihet. Lagstiftningen bör också bättre beakta särdragen i det inledande skedet av frihetsberövandet vid förvaringen av personer hos polisen. Därtill har bestämmelserna i fråga om beslutsfattandet och befogenheterna i samband med förvaring orsakat många oklarheter.

På ett sätt som är typiskt för en totalreform föreslås det i stor utsträckning enskilda ändringar i de författningar som berör förvaringen av och förhållandena för frihetsberövade personer. De viktigaste frågorna i regeringens proposition till lag om behandlingen av personer i förvar hos polisen kan anses gälla avståendet från ensambevakningen, kravet på att man särskiljer ansvaret för utredningar och ansvaret för förvaring samt preciseringen av ansvaret för att ordna tillnyktringsvård i lag så att den regionala tillgången på tillnyktringsvård förbättras. Ett centralt mål för reformen är även att förenhetliga förfarandena genom att i lag förutsätta tydligare administrativ styrning än för närvarande i viktiga frågor som gäller förvaring.

I polisens förvaringslokaler har det förekommit en hel del ensambevakning, det vill säga att endast en person har övervakat förvaringslokalen och frihetsberövade i förvaringslokalen. Det är klart att detta medför problem både när det gäller övervakningens kvantitet och kvalitet samt arbetssäkerheten. Vid övervakningen av människors säkerhet kan den personliga övervakningen inte helt ersättas till exempel med hjälp av teknisk utrustning som lämpar sig för övervakning. Skillnaderna i förfarandena för övervakning i förvaringslokalerna har också ansetts vara ett problem inom övervakningen.

Särskiljandet av ansvaret för utredningar och ansvaret för förvaring tryggar i sista hand genomförandet av en rättvis rättegång. Om ansvaret för utredning och ansvaret för den frihetsberövades förhållanden och förvaring innehas av samma instans under en förundersökning, finns det enligt laglighetsövervakarna och de internationella övervakningsorganen för konventioner en risk för att det bland annat utövas påtryckning mot den frihetsberövade eller att det förekommer mutor. Frågan gäller inte enbart häktade, utan även andra frihetsberövade som placerats i förvaringslokaler hos polisen. Till detta hör också arbetssäkerhetsfrågor i samband med ordningen i förvaringslokalerna. En tydligare lagstiftning i fråga om särskiljandet av ansvaret för utredningar och ansvaret för förvaring har ansetts vara nödvändig.

Lagen förutsätter att polisen ska sträva efter att föra en person som på grund av berusning gripits för att skydda denne till en tillnyktringsstation eller till någon annan vårdplats, om personen inte kan tas om hand på annat sätt. På många håll i Finland finns det ingen tillnyktringsvård, vilket innebär att kunderna måste placeras i en förvaringslokal hos polisen. Riksdagens justitieombudsman har i sitt avgörande om dödsfall i polishäkte konstaterat brister i ordnandet av tillnyktringsvård och i bestämmelserna om ansvaret för att ordna sådan vård samt ansett att saken bör åtgärdas i samband med social- och hälsovårdsreformen. 

Bland annat har även kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning CPT regelbundet kritiserat Finland för att berusade personer fortfarande ofta förvaras i förvaringslokaler hos polisen, även om poliserna och väktarna inte har tillräcklig utbildning för det. I sin redogörelse i anknytning till ett besök i Finland har kommittén konstaterat det vara klart att de rådande arrangemangen inte räcker till för att förhindra att berusade personer dör i förvaringslokaler hos polisen. I sitt utkast till proposition föreslår en tjänstemanaarbetsgrupp att de välfärdsområden som avses i social- och hälsovårdsreformen ska svara för att ordna vården inom sitt område. På det sättet ska det vara möjligt att förvara färre så kallade lugna berusade personer i förvaringslokaler hos polisen.