Social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd informerar
Illabehandlingen av äldre personer förblir ofta oidentifierad – det splittrade myndighetssamarbetet måste intensifieras

Det finländska servicesystemet identifierar och ingriper inte systematiskt i våld och illabehandling som äldre upplever, visar resultaten av den färska kommunenkäten Uppföljning av äldreomsorgslagen.

Myndighetssamarbetet för att ingripa i illabehandlingen varierar mellan olika regioner och är ofta splittrat, ibland till och med obefintligt. Till exempel i norra Finland samarbetar myndigheterna dåligt mellan hälsocentraljourerna och andra aktörer, å andra sidan samarbetar socialjouren i Östra Finland mycket systematiskt i olika riktningar.

"Illabehandlingen av äldre förblir ofta dold för utomstående och är därför vanligare än man trodde. Det finns redskap för att identifiera illabehandling, såsom orosanmälan om en äldre person, som borde användas effektivare. Även om det ännu inte finns någon nationell verksamhetsmodell i Finland förpliktar socialvårdslagen och äldreomsorgslagen att trygga de äldre", säger ledande sakkunnig Minna-Liisa Luoma vid THL.

Orosanmälan om en äldre person till hjälp vid identifiering av illabehandling

Syftet med orosanmälan är att säkerställa att den äldre personen får den omsorg som han eller hon behöver även när han eller hon inte själv kan eller förstår att begära den. Orosanmälan fungerar också som ett verktyg för identifiering av äldre personers servicebehov. Vem som helst kan göra en orosanmälan till den som ansvarar för kommunens socialvård .

I största delen av landet statistikförs orosanmälan om en äldre person, men det finns betydande regionala skillnader i frågan. Orsaken till orosanmälan, såsom illabehandling, statistikförs i hela landet endast i 39 procent av områdena. Bäst statistikförs orosanmälan om illabehandling av äldre i Lapplands och Norra Finlands regionförvaltningsverk. Den sämsta statistiksituationen finns i Södra Finland.

I orosanmälan betonas hur man klarar sig i vardagen, boendeförhållandena och hälsotillståndet, men de handlar även om funktionsförmåga, minnessjukdomar, rusmedel, allmänt servicebehov, vanvård, ekonomiska problem, ensamhet och psykisk hälsa. Den varierande statistikföringen av orosanmälningar och illabehandling visar sig vara en stor brist i myndighetssamarbetet och servicesystemet.

Äldre personers rätt till ett tryggt liv förverkligas inte

I materialet i enkäten Uppföljning av äldreomsorgslagen framhävdes bristen på systematiskt samarbete och skillnaderna i statistikföringen av orosanmälningar och illabehandling. Utöver materialet Uppföljning av äldreomsorgslagen har man i undersökningen analyserat COVID-19-lägesbildsrapporter, av vilka det framkom svårigheter med att leva hemma, ensamhet och oro över att personalen inom äldreomsorgen är tillräcklig och orkar.

Utifrån båda materialen kan man konstatera att de äldres rätt till ett tryggt liv inte till alla delar förverkligas. Därför är det nödvändigt att intensifiera myndighetssamarbetet och samarbetet inom servicesystemet samt skapa ett systematiskt, tydligt tillvägagångssätt för att identifiera och ingripa i kränkande behandling.

Uppgifterna grundar sig på Institutet för hälsa och välfärds (THL) kommunenkät om uppföljningen av äldreomsorgslagen samt på COVID-19-lägesbildsrapporterna, som kommunerna har skickat till regionförvaltningsverken. I kommunenkäten Uppföljning av äldreomsorgslagen, som utfördes på uppdrag av Inrikesministeriet, inkluderades frågor om illabehandling av äldre.

Enkäten är en del av verkställandet av handlingsprogrammet Turvallinen elämä ikääntyneille (2018) samt Inrikesministeriets forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet. Uppgifterna samlades in våren 2020 och båda materialen ger information om de äldres liv och servicesystemets funktion under coronaepidemin.

Mer information:
Minna-Liisa Luoma
ledande sakkunnig, PsD, docent, THL
tfn 0295 247 260, [email protected]