Holmlund: Den andra fasen av nödcentralsreformen har tagit tag i bristerna i nödcentralsverksamheten

De problem som togs upp i justitiekanslerns beslut - att det fanns otillräckligt med kunnig personal, informationssystemet hade fördröjts, anvisningarna var bristfälliga och gemensamma verksamhetsmodeller inte hade etablerats - fäste man vikt vid redan i statsrådets redogörelse som lämnades till riksdagen 2007.

Beredningen och behandlingen av redogörelsen gav upphov till ett betydande utvecklingsarbete av nödcentralsverksamheten, dvs. den andra fasen av nödcentralsreformen. Det omfattande projektet inleddes 2008 och tog tag i bristerna samt utvecklade verksamheten på ett målinriktat sätt.

Centrala beslut som verkställts efter 2008 är bland annat att man inrättat 40 nya tjänster på viss tid för jourhavande vid nödcentraler, övergått till ett nytt informationssystem, förbättrat anvisningarna och ökat och utvärderat utbildningen.

- Förutom de innehållsliga ändringarna har man förnyat Nödcentralsverkets strukturer, vilket bidrar till att minska verksamhetens sårbarhet, säger minister Holmlund.

Nödcentralerna tog emot totalt 4195000 nödsamtal år 2010. Samma år behandlade verket totalt 44 klagomål, besvär eller begäran om utredning av medborgare. Av dem var fjorton sådana där man konstaterade att förfarandet till någon del brutit mot bestämmelserna eller att det förekommit brister i kundbetjäningen eller dialogen.

Närmare information: specialmedarbetare Karoliina Vuopala, 071878 8206

FAKTA OM NÖDCENTRALSREFORMEN

1976Kommunerna åläggs skyldighet att inrätta kretsalarmeringscentraler. Räddningsväsendets första indelning i alarmeringskretsar stödde sig på telenätets gruppindelning. Det fanns 58 alarmeringskretsar.

1983Kretsalarmeringscentralerna blev allmänna centraler för nödmeddelanden som också fick i uppgift att ta emot nödmeddelanden inom social- och hälsovårdsväsendet.

1991 Antalet alarmeringskretsar måste minskas från 58 till 27. Våren 1991 inleddes planeringen av ett gemensamt nödcentralssystem för myndigheterna.

1996Ett fem år långt försök med nödcentraler startade i fyra områden: Mellersta Finland, Norra Karelen, Älvdalarna och Saloregionen.

2001Den nya lagen om nödcentraler och förordningen om det nya Nödcentralsverket trädde i kraft.Nödcentralsverket fick stegvis ansvar för nödcentralsverksamheten.

2006 Alla femton nödcentraler hade inlett sin verksamhet i början av året.

2007 Statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen.I regeringsprogrammet för Matti Vanhanens andra regering fastställdes som mål att säkerställa att nödcentralerna fungerar snabbt och säkert.

2008Förvaltningsutskottets betänkande om statsrådets redogörelse. Inrikesministeriet tillsatte ett utvecklingsprojekt för nödcentralsverksamheten (den s.k. andra fasen av nödcentralsreformen).Inrikesministeriet tillsatte en arbetsgrupp för att utreda möjligheten att styra om icke-brådskande samtal som kommer till nödcentralerna.

2009Arbetsgruppen överlämnade sin slutrapport om strategiska riktlinjer till ministern.Inrikesministeriets beslut om strategiska riktlinjer för nödcentralsverksamheten.Inrikesministeriets beslut om att flytta Helsingfors nödcentral till Kervo.

2010Den nya kretsindelningen och beslutet om placeringen av nödcentralerna.Anskaffningen av ett nytt informationssystem inleds.Ett strategiskt ändringsprojekt inleds.Helsingfors nödcentral flyttar till Kervo den 5 oktober 2010.

2011Den nya lagen och förordningen om nödcentralsverksamheten träder i kraft den 1 januari 2011.

2015 Omstruktureringen är klar.En ny verksamhetsmodell och ett nytt informationssystem är i användning.

Verksamhetsmodellen för Nödcentralsverket är unik internationellt sett. Finländarna och personer som vistas i Finland får via ett nödnummer, 112, hjälp i alla nödsituationer, oberoende av om det gäller brådskande behov av polis, räddning, sjuktransport eller socialväsendet.