Ministrarna Mykkänen och Saarikko vill effektivisera förebyggandet av våld i nära relationer
Inrikesminister Kai Mykkänen och familje- och omsorgsminister Annika Saarikko vill snarast tillsätta en utredning om organiseringen av arbetet mot våld i nära relationer inom den framtida social- och hälsovårds- och landskapsstrukturen. Utredarna utses inom kort, och målet är att utredningen ska bli klar i mars 2019.
I arbetet beaktas särskilt ett effektivare samarbete än för närvarande med polisen och aktörerna inom social- och hälsovårdssektorn. Utöver myndighetsarbetet är det arbete som utförs av organisationer inom tredje sektorn en väsentlig del av helheten.
Ministrarna berättade om tillsättandet av utredningen vid rundabordssamtalet "Stop lähisuhdeväkivallalle!” (Stoppa våldet i nära relationer!) som hölls den 29 november. Syftet med samtalet vara att stärka samarbetet med social- och hälsovården, polisen och civilsamhällesorganisationerna när det gäller att förebygga våld i nära relationer. Både Mykkänen och Saarikko underströk att modeller som konstaterats fungera bra i det tvärsektoriella och multidisciplinära arbetet mot våld i nära relationer bör tas i bruk i hela landet.
Undersökningar visar att cirka var tredje kvinna har utsatts för hot eller våld av sin nuvarande eller tidigare partner. Även män lider av våld i nära relationer, även om det pratas mindre om det problemet. Under det senaste året har 130 000 finländare upplevt våld i parrelationen. I en stor del av de polisuppdrag som gäller våld inom familjen är det fråga om våld i en nära relation, i allmänhet en parrelation.
”I Finland bör det råda nolltolerans mot alla former av våld i nära relationer och inom familjen. De som intervjuats i den färskaste polisbarometern anser att ingripande i våld i hemmet är en av polisens tre viktigaste uppgifter. Utredning av våld i nära relationer kräver särskild känslighet av polisen, när parterna hörs på larmplatsen och senare förhörs i samband med förundersökningen”, betonade Mykkänen.
”I nuläget finns det stora variationer i olika kommuners tjänster och stöd för de som har blivit utsatta för våld i nära relationer. På många ställen saknas specialkompetens. Det mest problematiska är att det saknas ett helhetsansvar i kommunerna och landskapen, trots att var och en sköter sin del i enlighet med sin arbetsbeskrivning. Därför behövs det fungerande, bestående strukturer för att förebygga våld i nära relationer. Jag uppmuntrar landskapen, kommunerna och samarbetsområdena att samordna, styra och bedriva brett, tvärsektoriellt samarbete för att förebygga våld och ordna tjänster som anknyter till det. På det sättet säkerställs en jämlik tillgång till tjänster i hela landet”, sade Saarikko.
”Genom myndighetssamarbete och riskbedömning har man lyckats minska våldet i nära relationer. Exempelvis i verksamhetsmodellen MARAK fyller antingen en polis eller en socialarbetare i en riskbedömningsblankett tillsammans med våldsoffret. Om det finns en förhöjd risk för att personen på nytt kan utsättas för allvarligt våld, behandlas hens ärende med hens samtycke i ett gemensamt möte mellan myndigheterna. Inom samarbetet utarbetas det en konkret plan för att förbättra offrets säkerhet. Sådant här multidisciplinärt samarbete bör öka för att våldsspiralen ska kunna brytas”, sade Mykkänen.
”De som blivit utsatta för våld eller hot om våld behöver stöd och tjänster som är förvaltningsövergripande och multiprofessionella, som svarar mot behoven och som ges i rätt tid. De som jobbar inom detta område behöver för sin del ledningens stöd samt tid och kunnande för det multidisciplinära samarbetet. Exempelvis vid rådgivningsbyråer och familjecenter behövs mer kunnande för att det ska vara möjligt att ta upp ämnet till tals, att identifiera våld och att ingripa i det. Både offret och förövaren och inte minst familjernas barn bör hänvisas till den vård och det stöd som de behöver för att våldskedjan ska kunna brytas”, betonade Saarikko.
Finland har förbundit sig att följa Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (den s.k. Istanbulkonventionen). Konventionen förpliktar staten att förebygga våld i nära relationer, att skydda offret och att straffa förövarna. I konventionen understryks vikten av samarbete mellan olika aktörer.
Ytterligare information:
Satu Mäki-Lassila, familje- och omsorgsministerns specialmedarbetare, tfn 050 505 9537
Titta Andersson-Bohren, inrikesministerns specialmedarbetare, tfn 050 513 1539