Finlands flagga fyller 100 år

Finlands flaggas historia är en upptäcktsresa in i finländskhet och det nationella själslandskapet. Kampen om egen flagga var för hundra år sedan en kamp om det förflutna och om rätten att bestämma vad det finländska egentligen betyder. Efter en lång diskussion med många faser blev blått och vitt färgerna för Finlands nationella identitet.

De flesta ländernas nationella färger har ett heraldiskt ursprung. Enligt grundregeln för heraldik, dvs. läran om vapen, behövs det minst två färger varav den ena är mörk den andra ljus. Då uppstår det en kontrast och flaggan syns långa vägar. Frågan om flaggan blev ett stort tvisteämne i fråga om färger. Den blåa färgen saknade inte historiska rötter, men en lejonflagga med röd bakgrund och en rödgul korsflagga understöddes i synnerhet bland svenskspråkiga ledamöter.

Debatten började redan år 1848

Finlands flagga och dess färger diskuterades i tiotals år. Våren 1848 vid studenternas fest i Majstad i Helsingfors bars studentkårens flagga, som hade storfurstendömet Finlands vapen på vit botten. Efter den här händelsen började man främst på initiativ av Zachris Topelius diskutera Finlands flagga, och det kom många förslag om hur flaggan skulle se ut.

På 1850- och 1860-talen lyftes blått och vitt fram i diskussionen om Finlands nationalfärger. Själva förslaget till flagga behandlades dock aldrig vid lantdagen, utan diskussionen om olika förslag om hur flaggan skulle se ut fördes i den tidens media. I slutet av 1800-talet använde man på villor flera sådana flaggor som hade föreslagits bli nationalflagga, och efter en tid etablerades de blåvita färgerna t.ex. i flaggor och vimplar hos segelsällskap.

Färgernas kamp

När Finland blev självständigt användes en lejonflagga som hissades i topp vid bl.a. Senatshuset och statsrådet den 6 december 1917. Flaggan fick inom ett par månader 1917–1918 nästan status av statsflagga. Flaggan var carmincinnoberröd med gyllengult vapenlejon med silvervita attiraljer och rosor.

Diskussionen om flaggan avbröts av inbördeskriget som bröts ut i januari 1918. När vapnen tystnade i maj 1918, var en röd flagga inte längre en särskilt önskvärd tanke i nationens, eller åtminstone i vinnarnas, inre landskap. Inbördeskriget hade tagit slut med de vitas segermarsch i Helsingfors.

Symboliskt sett har rött i åratal varit kontrasternas färg. Rött som signalerar kampen mellan skönhet och ondska, seger och blod, liv och död upprepades också i flaggor som användes under revolutioner, först i Frankrike och senare i Ryssland.

Ett enhetligt folk

När freden hade kommit gjorde den röda färgen borgarna tveksamma. Associationen till röda gardet var för stark. Arbetarbefolkningen upplevde det rödgula lejonvapnet som var försett med ett svärd som en symbol för ständernas skräckvälde. Många av dem som hade understött rödgula vapenfärger började förespråka den blåvita flaggan.

Riksdagen ville snabbt besluta om Finlands flagga. Riksdagens grundlagsutskotts förslag om en vit flagga med blå kors inspirerade inte konstnären, löjtnant Akseli Gallen-Kallela, som ledde uniformkommitténs ritningskontor. När mästaren var på semester på landsbygden, färdigställde konstnären Eero Snellman, som jobbade vid generalstabens ritningskontor, flaggskissen med assistens av konstnären Bruno Tuukkanen. Skissen lämnades till utskottet för behandling.

I nya skisser gjordes den marinblåa korsen bredare och den blåa färgen mörkare. Det rödgula lejonvapnet placerades i mitten av flaggan, och en färgkompromiss till en ny nationalsymbol var klar. Den blåvita flaggan blev Finlands nationalflagga. Som ett minne av den äldre flaggan blev det rödgula vapnet kvar i mitten av statsflaggan, republikens presidents flagga och försvarsmaktens flagga.

Grundlagsutskottets betänkande godkändes enhälligt i riksdagen den 28 maj 1918. Lagen om flaggan stadfästes följande dag då Senaten i sin helhet undertecknade stadfästandet av lagen. Sedan dess har små ändringar gjorts i lagen, men flaggan har inte ändrats. Nu i maj 2018 firas Finlands flaggas 100-årsjubileum.

Flaggningen hör till alla

Traditionerna för flaggkulturen i Finland är rätt så unga och ringa i en allmäneuropeisk jämförelse. Vi är ganska försiktiga när det gäller att flagga eller fira självständigheten. Flaggan respekteras djupt och man spänner sig inför att hissa flaggan. Man frågar sig om man vågar flagga och grubblar över hur flaggan viks på rätt sätt.

Det är onödigt att spänna sig. Man behöver inte stressa för flaggningen, bara flaggan behandlas med respekt. Man får glädja sig över Finland, och ett ypperligt sätt att visa det är att hissa Finlands hundraåriga flagga i topp.

Som källa har använts bl.a. Caius Kajantis verk Siniristilippumme.

Ytterligare information:

Hanne Huvila, specialsakkunnig, tfn 0295 488 313, hanne.huvila@intermin.fi