Utredning om avvisning av en familj: Polismännen handlade i enlighet med sina tjänsteplikter
Enligt inrikesministeriets utredning handlade de polismän som svarade för avvisningen av den utländska familj som uppmärksammats i massmedierna enligt sina tjänsteplikter. Polismännen handlade inte i strid med inrikesministeriets föreskrifter och anvisningar om avlägsnande ur landet. De handlade inte heller annars så att detta skulle ge anledning till att vidta åtgärder i fråga om någon enskild polisman.
Utredningen visar att det var en svår och krävande uppgift att verkställa denna avvisning. Familjen anlände till Finland i juli 2001 och ansökte om asyl och uppehållstillstånd samma dag. Ansökningarna avslogs. Familjen fick veta om avslaget på asylansökan och om avvisningsbeslutet i november 2001. De anförde besvär över besluten, besvären förkastades i april 2002. Verkställigheten av avvisningen inleddes i augusti 2002. Efter det första misslyckade försöket ansökte familjen om tidsbegränsat uppehållstillstånd, och ansökan avslogs i september 2002. Familjen anförde besvär över avslaget,besvären förkastades i september 2003.
Enligt den utredning som inrikesministeriet har fått vägrade familjen att lämna landet och försökte på alla sätt omöjliggöra verkställigheten av avvisningen. Före det första försöket att verkställa avvisningsbeslutet och strax därefter kontaktade polisen läkaren och frågade om det förelåg medicinska hinder för att verkställa avvisning i fråga om vissa familjemedlemmar. Det fanns inga hinder. I det andra försöket för att verkställa avvisningsbeslutet och i de egentliga avvisningarna deltog en sjukskötare som fick sina instruktioner från en läkare som arbetade på samma ställe som sjukskötaren.
Enligt inrikesministeriets bedömning hade polisen vid verkställigheten av avvisningen rätt och grundad anledning att använda sådana maktmedel som handklovar och fotbojor samt fysisk kraft för att bryta ner motståndet. Maktmedlen var försvarliga och måttliga med tanke på motståndet.
Enligt polislagen får en polisman i ett tjänsteuppdrag för att bryta ner motstånd använda maktmedel i den mån det behövs och kan anses försvarligt. Polismannen kan använda bara sådana maktmedel som han eller hon fått utbildning att använda. I inrikesministeriets föreskrift om polisens maktmedels- och skyddsredskap finns en förteckning över polisens alternativa maktmedel samt maktmedels- och skyddsredskap. Utifrån bestämmelserna om användning av maktmedel som utfärdats i polislagen samt föreskrifterna och anvisningarna om detta är det helt klart att polisen inte kan använda eller befalla någon annan att använda medicinering som maktmedel för att utföra ett tjänsteuppdrag.
Beslut om att använda medicinering kan fattas bara av hälsovårdens professionella personal på medicinsk grund. Ifallet i fråga hade polisen anhållit om handräckning hos hälsovårdspersonalen för att få en medicinsk bedömning av familjmedlemmarnas hälsotillstånd och av de möjliga åtgärder som deras hälsotillstånd förutsätter bl.a. med tanke på flygsäkerhet. Vid verkställigheten av avvisningen kontaktades en sjukskötare som har lång erfarenhet bl.a. av att sköta personer som är berövade sin frihet och som skall avlägsnas ur landet. Sjukskötaren för sin del fick instruktioner från en läkare som arbetade på samma ställe som sjukskötaren.
För tydlighetens skull skall inrikesministeriet i fortsättningen till sina anvisningar foga instruktioner om hur hälsovårdspersonalen kan användas för att bedöma och sköta en persons hälsa. Med tanke på hälsovårdens professionella personal är ärendet under behandling vid Hälsovårdens rättsskyddscentral. Dessutom har riksdagens justitieombudsman på eget initiativ börjat undersöka denna avvisning.
Närmare information: polisöverinspektör Jorma Vuorio, (09) 160 42300