Försvarsmaktens handräckning till polisen

Lagreformens viktigaste mål var att uppdatera bestämmelserna om Försvarsmaktens handräckning som innefattar användning av maktmedel till polisen. I lagen gjordes inga ändringar i den vardagliga, så kallade sedvanliga handräckningen mellan myndigheterna, utan ändringarna gäller mycket exceptionella situationer där polisens personal eller materiel inte räcker till.

Förutom om så kallad sedvanlig handräckningsverksamhet föreskrivs det i handräckningslagen bland annat om polisens rätt att av försvarsmakten få handräckning som kräver användning av maktmedel i situationer där det inte är möjligt att förhindra eller avbryta vissa terroristbrott med polisens egen utrustning eller personal. Även motsvarande bestämmelser om handräckning i gränsbevakningslagen uppdaterades. 

Avsikten är att den över 40 år gamla lagstiftningen uppdateras så att den motsvarar den förändrade omvärlden. 

Genom den nya lagen upphävs den över 40 år gamla lagen med samma namn som inte längre motsvarade polisens funktionella behov och den förändrade omvärlden till alla delar. Bestämmelserna i den lag som upphävs var till vissa delar svårtolkade och deras inbördes förhållande var oklart. Den handräckningslag som upphävs var också lagtekniskt föråldrad.

Med anledning av Polisstyrelsens förslag till inrikesministeriet inleddes projektet före Finlands EU-ordförandeskap. Bakgrunden var behovet att uppdatera i synnerhet de bestämmelser i anslutning till att ge handräckning som gäller förberedelse, skydd av personer som åtnjuter internationellt specialskydd samt förhindrande och avbrytande av vissa terroristbrott.

Den upphävda handräckningslagen är delvis inkonsekvent och tvetydig. Särskilt de bestämmelser om handräckning för förhindrande och avbrytande av terroristbrott som fogades till lagen 2005 hade visat sig vara delvis oändamålsenliga. Handräckning som inbegriper användning av slagkraftigare beväpning kunde endast ges för att förhindra eller avbryta vissa terroristbrott. Det är dock svårt att utreda det terroristiska motivet för en gärning som ska förhindras eller avbrytas när beslut om lämnande av handräckning fattas. Det är sannolikt att motivet klarnar först under straffprocessen. 

I den upphävda handräckningslagen definierades det inte hur hög sannolikheten skulle vara att det är fråga om ett terroristiskt motiv. Bestämmelserna gav inte heller möjlighet att ge sådan handräckning i syfte att förhindra andra brott som allvarligt äventyrar liv eller hälsa. 

För myndigheterna var det problematiskt att ett beslut om att ge exceptionell handräckning kunde fattas först när situationen har framskridit så långt att det är fråga om en överhängande fara. 

Detta krav tillsammans med det faktum att beslutsförfarandet på statsrådsnivå inklusive förberedelser oundvikligen tar tid medförde en risk för att handräckning inte hinner ges i tillräckligt god tid med tanke på situationen. I lagen saknades också bestämmelser om beredskap. 

Det gjordes inga ändringar i de grundläggande utgångspunkterna för handräckning. Det är fråga om polisledd skötsel av polisens uppgifter. Begäran om och lämnande av handräckning mellan säkerhetsmyndigheterna är normal och vardaglig verksamhet, och inga betydande ändringar föreslogs i förutsättningarna och förfarandena för sedvanlig handräckning. 

De viktigaste ändringarna gäller förslagen till bestämmelser om förberedelse samt mycket exceptionella situationer. Den nya lagen gör det möjligt att bättre än för närvarande bereda sig på och ha framförhållning till exempel i fråga om säkerhetsarrangemangen vid statsbesök av personer som åtnjuter internationellt specialskydd. 

En annan viktig reform hänför sig till regleringen av förutsättningarna och beslutsfattandet i fråga om väpnad handräckning. Den nya handräckningslagen möjliggör att handräckning som innefattar beväpning som är slagkraftigare än en militärpersons personliga beväpning också kan ges för att förhindra vissa andra brott som allvarligt äventyrar liv eller hälsa än terroristbrott samt för att avlägsna hinder eller föremål. Sådana andra brott kan vara till exempel massmord och vissa allmänfarliga brott, om de till sina verkningar kan jämställas med terroristbrott.

Ett beslut om att lämna sådan exceptionell handräckning kan fattas i ett tidigare skede än för närvarande. Det är inte längre en förutsättning för beslutsfattandet att det är en överhängande farosituation. Även beslutsförfarandet och beslutsnivån sågs över till vissa delar. Ändringarna bedöms bidra till att polisen i en eventuell plötslig situation kan få handräckning i rätt tid. 

I lagen strävar man också efter att tydligare än för närvarande särskilja de olika faserna i beslutsfattandet i fråga om handräckning. Ett beslut om lämnande av handräckning som eventuellt inbegriper användning av maktmedel och ett beslut som polisen i en operativ situation fattar i fråga om användning av maktmedel har tydligt skiljts från varandra. Dessutom föreskrivs det noggrannare än för närvarande om de maktmedel som används i handräckningsuppdrag i lagen och i den förordning som utfärdas med stöd av den. 

Den nya regleringen gör det möjligt att bättre än för närvarande utnyttja Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets specialkunskaper och specialmateriel i olika handräckningsuppdrag. Regleringen förbättrar polisens förmåga att dels på förhand bereda sig för och dels omedelbart ingripa i hot och brott. 

Handräckning är en totalekonomiskt motiverad metod att stärka säkerhetsmyndigheternas funktionsförmåga eftersom det med hjälp av handräckning är möjligt att bereda sig på exceptionellt allvarliga brottssituationer och vid behov ge polisen tillgång till en annan myndighets resurser (prestationsförmåga och tjänstemän utbildade för den). Det är inte ekonomiskt förnuftigt att skaffa motsvarande resurser enbart med tanke på polisens användning vid exceptionella och sällsynta brottssituationer. Ett stärkande av polisens verksamhetsförutsättningar effektiviserar allmänt taget brottsbekämpningen och främjar människornas säkerhet.

Polisen kan få handräckning för utförandet av vissa uppgifter som föreskrivs i lagen. Avsikten har varit att beskriva dessa handräckningsuppgifter så noggrant som möjligt i lagförslaget. Typiska handräckningsuppgifter är bl.a. eftersökande och gripande av personer, avspärrning av platser och områden, uppgifter som gäller reglering av trafiken, tillfälligt skydd av en person eller egendom, identifiering och röjning av sprängämnen och stannande av fordon. 

Polisen kan vidare få handräckning för att skydda stora evenemang eller offentliga tillställningar och besök av personer som åtnjuter internationellt specialskydd samt för att förhindra eller avbryta ett brott som medför allvarlig fara för människors liv eller hälsa. 

Med krävande handräckning avses handräckning som kan ges för att förhindra eller avbryta vissa terroristbrott eller vissa andra sådana brott som till sina verkningar kan jämställas med terroristbrott och som allvarligt kan äventyra ett stort antal människors liv eller hälsa. 

Vid krävande handräckning kan vid behov beväpning som är slagkraftigare än en militärpersons personliga beväpning eller Gränsbevakningsväsendets tjänstebeväpning användas, om villkoren för användning av maktmedel uppfylls. Beslut om krävande handräckning fattas på högre beslutsnivå genom ett beslutsförfarande som avviker från sedvanlig handräckning. 

Krävande handräckning är avsedd som den metod som används i sista hand för mycket exceptionella och sällsynta situationer som man i första hand med hjälp av andra metoder på förhand försöker förhindra att blir verklighet.   

Förhoppningsvis behöver polisen aldrig anlita krävande handräckning. Man måste dock beakta att omvärlden har förändrats under årens lopp. Också i Finland måste vi kunna förbereda oss på att allvarliga situationer liknande dem som man sett ute i världen också kan förekomma hos oss.

I praktiken är det ofta fråga antingen om lån av materiel eller om uppgifter i anslutning till reglering av trafiken eller avspärrning av områden. Också enligt den nya handräckningslagen är det en förutsättning för att handräckning ska fås att handräckningen behövs för skötseln av uppdraget eftersom polisens egna resurser är otillräckliga. Med otillräckliga resurser avses i den aktuella situationen en kvantitativ brist på personal eller materiel som står till förfogande vid tidpunkten eller platsen för händelsen. Dessutom kan resurserna vara otillräckliga på grund av att utförandet av uppdraget förutsätter sådan specialkompetens eller materiel som polisen inte själv har. 

Nej, Försvarsmakten ges inga nya uppgifter. Att ge handräckning är redan nu en av Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter. De handräckningssituationer som avses i lagen gäller skötsel av polisens uppgifter under ledning och uppsikt av polisen. 

Inga nya självständiga befogenheter ska föreskrivas för Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet. Bestämmelserna om handräckning ändrar inte myndigheternas ledningsansvar, uppgifter eller befogenheter. I en handräckningssituation är det fråga om utförande av en uppgift som hör till polisen.  Polisen svarar för den allmänna ledningen av situationen och för samordningen av polisens och Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets funktioner. 

Utgångspunkten är att bestämmelserna om polisens befogenheter finns i polislagen. I handräckningssituationer ska till exempel användningen av maktmedel alltid ske inom de ramar som anges i polislagen, även om Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets beväpning används. I operativa handräckningssituationer leder polisen användningen av maktmedel och beslutar om användningen av maktmedlen i enlighet med bestämmelserna i polislagen och handräckningslagen. 

I och med de ändringar som gjorts i polislagen, handräckningslagen, gränsbevakningslagen och lagen om försvarsmakten blir det dock möjligt att använda viss beväpning som är något slagkraftigare än en militärpersons personliga beväpning eller Gränsbevakningsväsendets tjänstebeväpning också för att förhindra och avbryta vissa andra brott än terroristbrott samt för att avlägsna ett hinder eller föremål.

De situationer där beväpningen i fråga kan användas utvidgades, men användningen av maktmedel ska ske inom ramen för de nuvarande befogenheterna.
 

I den nya handräckningslagen definieras den beväpning som Försvarsmakten använder i handräckningsuppgifter. Närmare bestämmelser om beväpningen utfärdas genom förordning av statsrådet. Den beväpning som används vid handräckning ska alltid vara lämplig för polisuppdraget i fråga. I handräckningslagen indelas beväpningen i tre olika kategorier: 1) militärpersoners personliga beväpning 2) beväpning som är något slagkraftigare än personlig beväpning och 3) militär beväpning. 

Utgångspunkten är att det vid handräckning endast kan användas en militärpersons personliga beväpning, med vilket avses skjutvapen som är avsedda att bäras av en enskild militärperson och som inte väsentligt avviker från polisens maktmedelsredskap och vars verkan kan begränsas till ett noggrant specificerat objekt utan att orsaka utomstående uppenbar fara. I praktiken motsvarar beväpningen den beväpning som polisen använder och inbegriper till exempel pistoler och stormgevär. I praktiken är väpnad handräckning mycket sällsynt. 

I särskilt föreskrivna exceptionella situationer med krävande handräckning är det möjligt att använda beväpning som är slagkraftigare än personlig beväpning. Även sådan beväpning ska alltid lämpa sig för utförandet av polisuppdraget i fråga och vapnets verkan ska kunna begränsas till ett noggrant specificerat objekt utan att orsaka utomstående uppenbar fara. Sådana vapen är till exempel tungt prickskyttegevär och lätt pansarskott. 

Handräckning begärs av Polisstyrelsen. I brådskande fall kan handräckningen begäras av en polisenhet som lyder under Polisstyrelsen. Beslut om att Försvarsmakten ska ge handräckning fattas av Huvudstaben eller Arméstaben, Marinstaben eller Flygstaben.

Beslut om att handräckning ska ges av Försvarsmakten fattas av huvudstaben, arméstaben, marinstaben eller flygstaben. När krävande handräckning ska ges är utgångspunkten att statsrådets allmänna sammanträde fattar beslutet eller i brådskande fall försvarsministeriet och för Gränsbevakningsväsendets del inrikesministeriet. 

Enligt den nya lagstiftningen kan ett beslut om att ge sådan krävande handräckning där det finns behov av att använda Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets beväpning som endast är något slagkraftigare än polisens beväpning fattas vid försvarsministeriet. I fråga om Gränsbevakningsväsendet fattas beslut om sådan krävande handräckning av inrikesministeriet. I uppenbart brådskande och oförutsedda situationer kan beslut om att ge sådan krävande handräckning fattas på begäran av Polisstyrelsen i Huvudstaben eller staben för Gränsbevakningsväsendet.  

I båda fallen har statsrådets allmänna sammanträde dock möjlighet att i efterhand fatta ett annat beslut i ärendet.

I fråga om krävande handräckning förutsätts det inte längre att situationen ska vara överhängande hotfull innan ett beslut om att ge handräckning kan fattas. Ett beslut kan fattas när det utifrån specificerade uppgifter är befogat att anta att krävande handräckning är nödvändig för att förhindra ett brott som avses i lagen. 

Om det vid krävande handräckning bedöms räcka med endast något slagkraftigare beväpning än polisens egen beväpning, kan beslutet om att ge handräckning fattas antingen av försvarsministeriet eller i fråga om Gränsbevakningsväsendets handräckning av inrikesministeriet. I uppenbart brådskande och oförutsedda situationer kan beslut om att ge sådan krävande handräckning fattas på begäran av Polisstyrelsen i Huvudstaben eller staben för Gränsbevakningsväsendet. Efter det kan handräckning ges omedelbart, även om ärendet ännu förs till statsrådets allmänna sammanträde för behandling. Detta förkortar den tid som går åt till beslutsförfarandet. 

Resursbristen inom polisen ska inte åtgärdas genom handräckningslagen. Handräckningen är endast avsedd för enskilda situationer där polisens egna resurser inte räcker till.