Om omorganiseringen inte genomförs, försämras medborgarnas tjänster. Målet med reformen är att tjänsterna genom effektivare organisering hålls åtminstone på den nuvarande nivån.

Ordnandet av den prehospitala akutsjukvården blir framöver en ännu närmare del av social- och hälsovården. Alla 18 landskap ska ordna prehospital akutsjukvård. Avsikten är att man också i fortsättningen ska tillämpa modellen med många producenter inom den prehospitala akutsjukvården. Eftersom räddningsväsendet framöver har samma områdesindelning, dvs. 18 räddningsverk, kan också räddningsverken fortsättningsvis producera prehospitala akutsjukvårdstjänster på samma sätt som hittills.

Räddningsverkens tjänster är offentliga tjänster vilket betyder att de både nu och i fortsättningen bekostas av skattebetalarna. Landskapen kommer åtminstone inte under denna regeringsperiod att ha beskattningsrätt, vilket innebär att finansieringen kommer från inkomstskatterna till staten. Kommunerna sänker beskattningen då finansieringen av en del av uppgifterna överförs från kommunerna till staten.

Reformen kostar mindre än att låta bli att reformera. Det är ännu omöjligt att ge noggranna siffror, men målet liknar social- och hälsovårdsreformens mål, dvs. att man fastställer utgiftsramar för räddningsväsendet inom vilka verksamheten ska kunna ordnas. Målet är att stävja den snabba ökningen av kostnaderna, inte spara in på den nuvarande nivån.

Syftet med räddningsväsendet är att trygga människornas grundläggande rättigheter på samma grunder i hela landet. Att räddningsväsendets tjänster har anknytning till grundläggande rättigheter förutsätter en starkare statlig styrning än inom andra ansvarsområden.

Räddningsväsendet är också en riksomfattande organisation som utöver att sköta närtjänster kan vara tvungen att operera på ett bredare område än bara ett räddningsverks område. Detta förutsätter enhetliga funktionsmässiga arrangemang samt riksomfattande styrning och ledning. Den riksomfattande styrningen ska endast gälla frågor som anknyter till operativ verksamhet, inte landskapets förvaltning.

Modellen är nu samma som i styrningen av social- och hälsovården, där också statsrådet och social- och hälsovårdsministeriet har en stark roll.

Reformen av räddningsväsendet är en del av landskapsreformen och den har ett samband med social- och hälsovårdsreformens lösningar som gäller den prehospitala akutsjukvården. Som en del av social- och hälsovårdslösningen drog regeringen upp riktlinjer enligt vilka den prehospitala akutsjukvården ordnas av alla de 18 landskapen, och därför ska också räddningsväsendet ordnas i samma landskap. På så sätt kan räddningsverken fortsättningsvis producera prehospitala akutsjukvårdstjänster för hälso- och sjukvården.

Dessutom fick 18 räddningsverk på landskapsnivå ett brett stöd i de remissvar om utkastet till lagen om ordnande av räddningsväsendet som inkom. De åsikter som framförts i remissvaren togs på allvar då riktlinjerna drogs upp.

Också ur ministeriets synvinkel är 18 landskap tydligare med tanke på förvaltningen, eftersom man inte behöver sådana samarbetsområden för landskapen som ingick i modellen med fem verk. Lösningen är bra också med tanke på demokratin och självstyrelsen i landskapen.

Exempelvis räddningsverksamhet vid olyckor till havs (MIRG), specialfärdighet som strålningssituationer och kemiska situationer förutsätter, lägescentralsverksamhet.

I modellen med 18 räddningsverk ändras det nuvarande systemet med 22 räddningsverk i Nyland, Norra Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten. I Nyland sammanslås Helsingfors räddningsverk, Mellersta Nylands räddningsverk, Räddningsverket i Östra Nyland och Västra Nylands räddningsverk. I Norra Österbotten sammanslås räddningsverket i Uleåborg-Nordöstra Österbotten och Älvdalarnas räddningsverk. I Mellersta Österbotten slås Jakobstad, Larsmo och Kronoby enligt landskapsindelningen samman med Österbottens räddningsverk.

När det gäller att få hjälp vid olyckor är målet att åtminstone den nuvarande nivån bibehålls: hjälpen anländer lika snabbt som förr.

Reformen av räddningsväsendet genomförs för att medborgarnas tjänster långt in i framtiden ska kunna ligga på en god nivå. Det är fråga om en intern reform av räddningsväsendet som inte särskilt syns till medborgarna.

Ett av målen är också att harmonisera tjänsternas innehåll, varvid kundens boningsort så litet som möjligt inverkar på hurdana tjänster, anvisningar och råd han eller hon får vid räddningsverket.

Arbetsgivaren för räddningsverkens personal byts i och med reformen. Kommunernas och samkommunernas personal övergår som gamla arbetstagare till anställning hos landskapen.

Ett av syftena med att effektivisera räddningsväsendet är att förnya arbetssätt. Det innebär också att de nuvarande arbetsuppgifterna preciseras.

Inrikesministeriet och räddningsverken genomför reformen tillsammans.

En lag om ordnande av räddningsväsendet bereds och räddningslagen revideras i det lagstiftningsprojekt som inrikesministeriet har tillsatt.

Den praktiska organiseringen av räddningsväsendet i varje landskap planeras av beredningsgrupperna i landskapen.

De ändringsförslag som gäller räddningsväsendets innehåll och verksamhetssätt bereds i arbetsgrupper där förutom inrikesministeriet och räddningsverken också t.ex. avtalsbrandkårer och personalorganisationer finns representerade. De ändringar som gäller innehållet införs i räddningsväsendets innehållslag, dvs. räddningslagen, som ska reformeras.

Syftet är att utveckla systemet för styrning av räddningsväsendet så att räddningsväsendets verksamhet och tjänster i fortsättningen ska vara enhetligare än för närvarande och att de gemensamma informationssystemen ska vara i bruk i hela landet.

Målsättningen är också att räddningsverken även i fortsättningen vid sidan om skötseln av räddningsväsendets uppgifter kan ge prehospital akutsjukvård och utföra första insatser. Eftersom det i fortsättningen är landskapen som ansvarar för den prehospitala akutsjukvården, måste också ansvaret för räddningsväsendet överföras till landskapen.

Genom samarbetet mellan räddningsväsendet och den prehospitala akutsjukvården tryggas synergifördelarna mellan social- och hälsovårdsväsendet och räddningsväsendet. När räddningsverken utför prehospital akutsjukvård och första insatser kan samma nätverk av stationer, samma stödfunktioner, delvis samma personal, samma verksamhetsmodeller och gemensamma övningar samt gemensam reserv- och storolycksberedskap användas för detta och räddningsuppdrag. På detta sätt kan resurserna inriktas effektivt också vid störningar och storolyckor samt vid undantagsförhållanden.

Ansvaret för organiseringen av räddningsväsendet överförs från kommunerna till de landskap som ska bildas. Vart och ett av de 18 landskap som inleder sin verksamhet vid ingången av 2019 ska ordna räddningsväsendet inom sitt eget område, vilket betyder att alla de 18 landskapen har eget räddningsverk i fortsättningen. För närvarande finns det 22 regionala räddningsverk, där kommunerna i samverkan ordnar räddningsväsendet inom de områden som statsrådet fastställt.

I och med reformen stärks den riksomfattande styrningen av räddningsväsendet så att utvecklingen av räddningsväsendet kan ske på riksomfattande enhetliga grunder, ekonomiskt och effektivt under ledning av inrikesministeriet. Den starka styrningen genomförs så att statsrådet godkänner de nationella målen för räddningsväsendet, och inrikesministeriet sköter den direkta styrningen av räddningsväsendet i de 18 landskapen. Statsrådet kan också besluta att koncentrera vissa av räddningsväsendets specialuppgifter till ett eller flera landskap. Inrikesministeriet kommer att utvärdera och övervaka räddningsväsendets servicenivå i fortsättningen. Statens nya tillstånds- och tillsynsverk ska ansvara för laglighetsövervakningen av räddningsväsendet.

Det är inte bara fråga om att reformera förvaltningen utan samtidigt en möjlighet att reformera räddningsväsendets innehåll och verksamhetssätt. Detta arbete utförs i inrikesministeriets och räddningsverkens gemensamma arbetsgrupper.

HFD:s avgörande i fråga om ordnandet av prehospitala akutsjukvårdstjänster gäller nuläget, där såväl räddningsväsendet som den prehospitala akutsjukvården ordnas kommunalt.

Enligt den modell som Helsingfors stad har föreslagit ska landskapen svara för den prehospitala akutsjukvården och kommunerna fortfarande för räddningsväsendet, vilket innebär att tjänsterna ordnas av två olika juridiska personer.

I och med landskapsreformen överförs ansvaret för alla uppgifter inom social- och hälsovårdsväsendet från kommunerna till landskapen vid ingången av 2019. Den prehospitala akutsjukvården är en del av social- och hälsovårdsväsendet, och därmed kan de kommunala räddningsverken från ingången av 2019 inte längre sköta den prehospitala akutsjukvården, som enligt lag hör till landskapen. I stället kan räddningsverken i landskapen producera prehospitala akutsjukvårdstjänster som landskapets egen verksamhet (utan konkurrensutsättning) på det sätt som social- och hälsovårdsväsendet och räddningsväsendet i landskapet avtalar sinsemellan.

Överföringen av räddningsväsendet från kommunerna till landskapen hänför sig inte bara till behovet att trygga räddningsverkens möjligheter att sköta den prehospitala akutsjukvården. När det gäller säkerhet och beredskap koncentreras ett betydande antal aktörer till landskapen. Räddningsväsendet är en naturlig del av dessa.

I funktionellt och administrativt hänseende är det inte ändamålsenligt att räddningsväsendet i en del av landet är på landskapens ansvar och i andra delar av landet på kommunernas ansvar, såsom en del av kommunerna i Nylandsregionen har föreslagit.

Det är ett faktum att Nylands räddningsverk kommer att bli betydligt större än de övriga räddningsverken. Detta ska inte bara ses som ett hot utan som en resurs. Ett större räddningsverk möjliggör specialisering och högklassig specialkompetens. Till ett större räddningsverk kan koncentreras sådana specialuppgifter som det inte lönar sig att sköta i alla räddningsverk.