Frågor och svar om reformen av räddningsväsendet

Ansvaret för ordnandet av räddningsväsendet överfördes från kommunerna till välfärdsområdena från ingången av 2023.

I reformen tryggas den nära kopplingen mellan räddningsverksamheten och den prehospitala akutsjukvården och nyttan av den. Räddningsväsendets tjänster organiseras av välfärdsområdena och Helsingfors stad, som likaså ordnar den prehospitala akutsjukvården inom social- och hälsovården. Räddningsväsendet är dock även i fortsättningen en separat sektor som fungerar parallellt med social- och hälsovårdsväsendet.

I och med reformen stärks också den riksomfattande styrningen av räddningsväsendet så att räddningsväsendet under ledning av inrikesministeriet kan utvecklas kostnadseffektivt och på nationellt enhetliga grunder. 

Räddningsväsendet verkar i en ständigt föränderlig miljö. Reformen av räddningsväsendet strävar efter att svara mot föränderliga hotmodeller, allt från dagliga olyckor till omfattande kriser. 

Syftet är att effektivisera systemet för styrning av räddningsväsendet så att räddningsväsendets verksamhet och tjänster i fortsättningen är enhetligare än för närvarande och att de gemensamma informationssystemen är i bruk i hela landet. 

En målsättning är dessutom att räddningsverken också i fortsättningen vid sidan om räddningsväsendet även kan sköta uppgifter inom den prehospitala akutsjukvården och första insatsen. Eftersom det i fortsättningen är välfärdsområdena som ansvarar för den prehospitala akutsjukvården, måste också ansvaret för räddningsväsendet överföras till välfärdsområdena. 

Det nära samarbetet mellan räddningsväsendet och den prehospitala akutsjukvården tryggar synergifördelarna mellan social- och hälsovårdsväsendet och räddningsväsendet. När räddningsverken sköter prehospital akutsjukvård och första insatser kan man i samband med dessa uppgifter och räddningsuppdrag använda samma nätverk av stationer, samma stödfunktioner, delvis samma personal, samma verksamhetsmodeller och gemensamma övningar samt gemensam reserv- och storolycksberedskap. På detta sätt kan resurserna inriktas effektivt också vid störningar och storolyckor samt under undantagsförhållanden.

Reformen av räddningsväsendet genomfördes för att invånarnas tjänster långt in i framtiden ska kunna ligga på en god nivå. Ett av målen är också att harmonisera tjänsternas innehåll, varvid bostadsorten så litet som möjligt inverkar på hurdana tjänster, anvisningar och råd invånarna får från räddningsverket.

När det gäller att få hjälp vid olyckor är målet att åtminstone den nuvarande nivån bibehålls: hjälpen anländer lika snabbt som förr. 

Den 23 juni 2021 godkände riksdagen lagar om välfärdsområden, och deras verksamhet. Dessa är lagen om välfärdsområden, lagen om ordnande av social- och hälsovård, lagen om ordnande av räddningsväsendet, lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland och en gemensam lag om införande av dessa, lagen om välfärdsområdenas finansiering samt förslag till ändring av lagstiftningen om kommunernas statsandelar, skattelagstiftningen, lagstiftningen om välfärdsområdenas personal samt vissa lagar som gäller den allmänna förvaltningen. Lagen om välfärdsområden trädde i kraft den 1 juli 2021 och de övriga lagarna i början av 2023.

Också många substanslagar preciserades i takt med att reformen framskrider.

Lagberedningsarbetet inleddes hösten 2019. Regeringens lagutkast för reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet var på remiss den 15 juni–25 september 2020. 
Efter remissbehandlingen gjordes behövliga ändringar i lagutkasten. Regeringens proposition överlämnades till riksdagen den 8 december 2020. 

Lagarna träddes i kraft den 1 juli 2021 och för fortsatt beredning har det inrättats temporära organ för välfärdsområdena. Det första välfärdsområdesvalet ska ordnas i början av 2022. Ansvaret för att ordna räddningsväsendet och social- och hälsovården överförs till välfärdsområdena vid ingången av 2023.

Helsingfors har organiseringsansvaret som stad och är inte en del av välfärdsområdet.  I fråga om räddningsverksamheten och social- och hälsovården tillämpas dock samma bestämmelser som i välfärdsområdena och staden får finansiering för dessa uppgifter enligt samma kriterier som gäller för välfärdsområdena.

Eftersom Helsingfors stad inte är ett välfärdsområde ordnas där inte välfärdsområdesval. När det gäller räddningsväsendet och social- och hälsovårdsväsendet utövas den högsta beslutanderätten av Helsingfors stadsfullmäktige. Vissa undantag i fråga om skötseln av uppgifterna föreskrivs dock genom lag. Staden ska bland annat i bokföringen särredovisa kostnaderna för social- och hälsovården och räddningsväsendet och kostnaderna för kommunens övriga verksamhet.

I reformen inrättades 21 välfärdsområden med ansvar för ordnande av räddningsväsendet samt för social- och hälsovårdstjänster på basnivå och specialnivå. Den regionala indelningen i välfärdsområden baserar sig i huvudsak på den nuvarande landskapsindelningen. 

Inom landskapet Nyland ansvarar de fyra välfärdsområdena och Helsingfors stad för ordnandet av uppgifter.

Bestämmelser om välfärdsområdena finns i den införandelag som gäller reformen. Välfärdsområdena är följande:

• Egentliga Finlands välfärdsområde
• Satakunta välfärdsområde
• Egentliga Tavastlands välfärdsområde
• Birkalands välfärdsområde
• Päijänne-Tavastlands välfärdsområde
• Kymmenedalens välfärdsområde
• Södra Karelens välfärdsområde
• Södra Savolax välfärdsområde
• Norra Savolax välfärdsområde
• Norra Karelens välfärdsområde
• Mellersta Finlands välfärdsområde
• Södra Österbottens välfärdsområde
• Österbottens välfärdsområde
• Mellersta Österbottens välfärdsområde
• Norra Österbottens välfärdsområde
• Kajanalands välfärdsområde
• Lapplands välfärdsområde
• Östra Nylands välfärdsområde
• Mellersta Nylands välfärdsområde
• Västra Nylands välfärdsområde
• Vanda-Kervo välfärdsområde 

Ansvaret för att ordna räddningsväsendet i Nyland vilar på de fyra välfärdsområdena i Nyland och Helsingfors stad. De fyra välfärdsområdena i Nyland är Mellersta Nylands välfärdsområde, Västra Nylands välfärdsområde, Östra Nylands välfärdsområde och Vanda-Kervo välfärdsområde.

En del av de uppgifter inom räddningsväsendet som hör till välfärdsområdena kan koncentreras till endast ett eller några välfärdsområden. Sådana uppgifter är till exempel räddningsverksamhet vid olyckor till havs, den särskilda beredskap som situationer med kemiska ämnen eller strålning förutsätter, den regionala och riksomfattande lägescentralsverksamheten, bekämpning av oljeskador på havsområden längs kusterna och i skärgården, den särskilda beredskap som krävs för lämnande eller mottagande av internationellt bistånd och som hör till räddningsväsendet.

Från ingången av 2023 ansvarar kommunerna inte längre för ordnandet av räddningsväsendet inom sitt område, med undantag för Helsingfors stad.

Reformen av räddningsväsendet ändrar inte de övriga myndigheternas ansvar liksom inte heller myndigheternas inbördes ledningsförhållande inom räddningsväsendet. De kommunala myndigheternas deltagande i räddningsverksamhet, skyldighet att ge handräckning, samarbete vid förebyggande av olyckor och deltagande i befolkningsskyddsplanering, om vilka det föreskrivs i räddningslagen, förblev oförändrade.

Lagen om välfärdsområden innehåller bestämmelser om organiseringen av välfärdsområdets förvaltning och ekonomi. Den högsta beslutanderätten i välfärdsområdet utövas av välfärdsområdesfullmäktige, som väljs genom direkta val. Dess centrala uppgift är att besluta bland annat om välfärdsområdesstrategin och ordnandet av tjänster samt om budgeten.

Välfärdsområdets invånare har rösträtt i välfärdsområdesvalet där ledamöterna till välfärdsområdesfullmäktige väljs. Minimiantalet ledamöter bestäms utifrån områdets invånarantal. Det första välfärdsområdesvalet ordnades i början av 2022. I fortsättningen kommer valet att förrättas samtidigt som kommunalvalet.

Andra lagstadgade organ inom välfärdsområdet är välfärdsområdesstyrelsen, revisionsnämnden och i tvåspråkiga välfärdsområden nationalspråksnämnden. I Lapplands välfärdsområde finns dessutom en samisk språknämnd.

Avsikten är att reformen stärker avtalsbrandkårernas verksamhetsförutsättningar med beaktande av avtalsbrandkårernas särdrag och de nuvarande och framtida utmaningarna.

I och med reformen överfördes avtalsbrandkårernas brandkårsavtal från lokala räddningsväsenden till välfärdsområdena på tidigare villkor vid ingången av 2023.

Räddningsväsendets materiel i kommuner och i samkommuner överfördes i välfärdsområdenas ägo vid ingången av 2023.

Fastigheter som ägs av kommuner och avtalsbrandkårer förblir i deras ägo. Brandstationernas nuvarande hyresavtal överförs på nuvarande villkor till välfärdsområdena för en övergångsperiod på tre år. Välfärdsområdet har rätt att förlänga avtalets giltighet med ett år.

Efter reformen ansvarar välfärdsområdena för ordnandet av den prehospitala akutsjukvården. Eftersom räddningsväsendet ordnas av samma välfärdsområde, kan också räddningsverket producera prehospital akutsjukvård.

Den prehospitala akutsjukvården är en närtjänst som ordnas med beaktande av förhållandena i välfärdsområdena, arbetsfördelningen mellan de jourhavande sjukhusen och befolkningens olika servicebehov. Målet är att den goda servicenivån bevaras även om befolkningen åldras och behöver mer service. Detta förutsätter att den prehospitala akutsjukvårdens och räddningsväsendets resurser utnyttjas effektivare än för närvarande. 

Den nya verksamhetsmodellen gör det också möjligt att bereda sig på olika störningar i samhället inom större områden än välfärdsområdena.

Arbetsgivaren för räddningsverkens personal byttes i och med reformen. De räddningsverkens personal anställdes av välfärdsområdena på tidigare villkor vid ingången av 2023.

Arbetsgivaren för stadens räddningsverks personal i Helsingfors stad, som sköter välfärdsområdets uppgifter, ändras inte.

Finansieringen av välfärdsområdena baserar sig på statlig finansiering, och bestämmelser om finansieringen ingår i lagen om välfärdsområdenas finansiering. Välfärdsområdena beslutar med stöd av sin självstyrelse om allokeringen av finansieringen.

Den finansiering som betalas till välfärdsområdena har allmän täckning och fördelas mellan välfärdsområdena på basis av kalkylerade kriterier. Finansieringen av räddningsväsendet bestäms utifrån invånarantalet, befolkningstätheten och riskfaktorer. Skillnaderna mellan välfärdsområdena i fråga om servicebehov och organiseringsförhållanden beaktas i bestämningsgrunderna för den statliga finansieringen.

I finansieringen av räddningsväsendet finns en övergångsperiod på sju (7) år under vilken skillnaden mellan de kalkylerade och de faktiska kostnaderna jämnas ut. Välfärdsområdet har dessutom rätt att få tilläggsfinansiering för att trygga räddningsväsendets tjänster, om nivån på den beviljade finansieringen annars äventyrar ordnandet av tjänsterna.

Välfärdsområdena har inte beskattningsrätt när reformen träder i kraft, men områdenas beskattningsrätt utreds.

Välfärdsområdena får av staten den finansiering som behövs för ordnandet av räddningsverkens tjänster. Räddningsverkens tjänster är offentliga tjänster vilket betyder att de både nu och i fortsättningen bekostas av skattebetalarna. 

Välfärdsområdena har inte beskattningsrätt när reformen träder i kraft, men områdenas beskattningsrätt utreds.

De kostnader för räddningsväsendet och social- och hälsovården som överförs från kommunerna utgör grunden för finansieringen av välfärdsområdena. Välfärdsområdena har inte någon beskattningsrätt i det första skedet. 

Under 2023, då reformen träder i kraft, övergår man direkt till en helt kalkylerad finansieringsmodell, varvid förändringen i behovsfaktorerna genast beaktas fullt ut. Den beräknade ökningen av servicebehovet beaktas under de två första åren till fullt belopp. I övergångsskedet jämnas ändringen i de kostnader som överförs från kommunerna och välfärdsområdets kalkylerade finansiering ut genom en övergångsutjämning som beaktar skillnaden mellan finansieringen enligt de kalkylerade kostnaderna och de faktiska kostnaderna för kommunerna inom välfärdsområdet.

Övergångsutjämningen betalas till ett belopp som minskar stegvis från 2023 till 2029, varvid skillnaden i finansieringsnivå har utjämnats till +150/-50 euro per invånare i varje välfärdsområde. Därefter betalas den eventuella återstående skillnaden i finansieringen tills vidare som en permanent övergångsutjämning.

En del av finansieringen för januari 2023 har betalats på förhand redan i december 2022 för att välfärdsområdenas verksamhet ska komma igång. 

Statsrådet fastställer räddningsväsendets riksomfattande strategiska mål för en fyraårsperiod. Statsrådet kan också besluta om att vissa av räddningsväsendets specialuppgifter samlas i ett eller flera välfärdsområden.

Inrikesministeriet styr ordnandet av välfärdsområdenas och Helsingfors stads räddningsväsende. Styrningsförhandlingar som gäller ordnandet av räddningsväsendet kommer att föras årligen mellan välfärdsområdena och inrikesministeriet. I anslutning till inrikesministeriet inrättades dessutom en delegation för räddningsväsendet. De ministerier som ansvarar för styrningen av välfärdsområdena deltar i delegationen, likaså välfärdsområdena. 

Styrningen av välfärdsområdena är interaktiv och strategisk, och i stället för styrning av tjänsteproduktionen på detaljnivå gäller den välfärdsområdets organiseringsuppgifter.

Regionförvaltningsverken övervakar och gör en bedömning av räddningsväsendet samt av dess servicenivå, som bör motsvara de nationella, regionala och lokala behoven samt olycksriskerna.

Syftet med räddningsväsendet är att trygga människornas grundläggande fri- och rättigheter på enhetliga grunder i hela landet. Att räddningsväsendets tjänster har anknytning till de grundläggande fri- och rättigheterna förutsätter en starkare statlig styrning än inom andra ansvarsområden.

Räddningsväsendet är utöver den närservice som det producerar en riksomfattande organisation som kan komma att fungera inom ett större område än ett välfärdsområde. Detta förutsätter enhetliga funktionsmässiga arrangemang och riksomfattande styrning och ledning. Den riksomfattande styrningen gäller endast frågor som anknyter till operativ verksamhet, inte välfärdsområdenas förvaltning.

Modellen är densamma som i styrningen av social- och hälsovården, där också statsrådet och social- och hälsovårdsministeriet har en stark roll.