Diskrimineringsnämnden ansåg att förbjudet att hålla Islamiska bönestunder under pauser på arbetsplats i gemensamma personalutrymmena kunde inte anses innebära diskrimination
Diskrimineringsnämndens meddelande
A ansåg att han utsatts för diskriminering när han och hans muslimska medarbetare hade förbjudits att be på K Ab:s arbetsplats och i personalutrymmena.
Den ansvarige arbetsledaren vid K Ab ansåg att han bör ge alla arbetstagare samma rätt och möjlighet att hålla pauser enligt kollektivavtalet i ett lugnt utrymme särskilt utsett för ändamålet. Enligt arbetsledaren upplevde en del av arbetstagarna på arbetsplatsen att bönestunderna störde deras pauser.
Diskrimineringsnämnden ansåg att ärendet hörde till dess behörighet, eftersom ansökan gällde en fråga som rörde en muslimsk företagares förutsättningar att idka näring. Personen hade invandrarbakgrund.
Etniskt ursprung är en omfattande helhet som kan grunda sig på antingen härkomst eller vara förmodad eller tillägnad. Ärendet gällde alltså den sökandes etniska ursprung, som hör till diskrimineringsnämndens behörighet.
Diskrimineringsnämnden konstaterade att alla har rätt till religions- och samvetsfrihet. I den ingår rätten att bekänna sig till och utöva en religion och rätten att ge uttryck för sin övertygelse. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.
I fråga om tillställningar där det förekommer offentlig religionsutövning gällerenligt religionsfrihetslagen vad som i lagen om sammankomster bestäms om allmänna sammankomster, om inte tillställningen ordnas i samfundets egna utrymmen eller med dem jämförbara lokaler. Ärendet gällde alltså en allmän sammankomst som avses i lagen om sammankomster.
Eftersom bönestunderna för sökandens arbetstagare hade hållits i de gemensamma personalutrymmena, hade de inte fått ordnas där utan ägarens eller innehavarens tillstånd.
Bönestunder i gemensamma personalutrymmen skulle leda till att andra än muslimska arbetstagare mot sin vilja skulle behöva närvara vid utövande av någon annan religion än sin egen, för att de skulle ha möjlighet att använda utrymmena för pauser enligt arbetslagstiftningen och kollektivavtalen. Detta kan inte anses vara ett förfarande som är förenligt med religions- och samvetsfriheten.
Svaranden hade inte heller tillåtit att personalutrymmena användes till andra religiösa andaktsstunder. Den sökande kan alltså inte anses ha försatts i en ofördelaktigare ställning än andra i detta hänseende.
Diskrimineringsnämnden ansåg att svarandens förfarande i frågorna som gällde religionsutövande inte har inneburit sådan diskriminering som avses i lagen om likabehandling, och avslog ansökan.
Närmare information: Diskrimineringsnämndens sekreterare Juhani Kortteinen, tfn 071 8788680